Erik Niva sa en bra sak i eftersnacket till Manchester Citys firande: ”Hade Agüero inte satt det där sista skottet så hade vi suttit här och pratat om att man inte kan köpa framgång.”

Så sant. Därför kommer jag att säga lite mer som jag tycker och lite mindre som det var – det är ju alldeles för lätt att vara efterklok.

Utan den här mannen hade Man City aldrig vunnit titeln. Foto: Alfonso Jiménez.

Roberto Mancini har inte gjort sitt jobb, varken som tränare eller person. Antingen får man ha principer – och då inte spela Tevez någonsin mer efter Münchenincidenten – eller så får man strunta i att sätta så stor prestige i det från början. Visst, ordern att ta tillbaka Tevez kan ha kommit uppifrån men då gör man som Martin O’Neill i Aston Villa och avgår. Glöm inte att Man City åkte ur Champions League i gruppspelet och att Manchester United med en klart mycket sämre trupp tilläts att bara vara stopptid från att vinna titeln.

Mancini har inte gjort något vidare jobb i mina ögon, dessutom verkar han ganska osympatisk – det kommer man möjligen undan med om man ständigt vinner. Typ som Mourinho.

Manchester United ska bara vara väldigt glada att de har Alex Ferguson, och att Paul Scholes har en lättränad kropp. Fast det ser väl lite bättre ut till nästa säsong när Smalling, Phil Jones och Welbeck fått lite mer rutin, dessutom var ju Vidic skadad nästan hela den här säsongen. Och kan De Gea spela som på slutet redan från start så att säga så ser det ljusare ut till nästa säsong. Vilket är illavarslande för de andra lagen eftersom United tog 89 poäng den här säsongen.

Chelsea började säsongen med den hetaste nya tränaren i Andres Villas Boas och avslutar säsongen med att spela Champions League-final. Däremellan har dock hänt så mycket att det är omöjligt att sammanfatta på annat sätt än att vinner de säsongens sista match vinner de Abramovic mest önskade pokal och får dessutom spela Champions League nästa säsong. Förlorar de blir det ännu en gång bara nära, och dessutom Europa League-spel nästa säsong.

Arsenal klarade sig på att ha dubbeltur. Dels att van Persie osannolikt nog knappt varit skadad, dels att inget av de andra lagen som utmanade om Champions League-platserna gjorde slag i saken. Att utnyttja andra svaghet är också en styrka.

Newcastle har möjligen gjort bäst säsong av alla om man jämför med förhandstipsen men har ändå varit lite för ojämnt för att nå ända till Champions League. Om laget får var intakt – vilket märkligt nog inte är helt omöjligt – så kommer man säkert tillhöra topp sju, åtta nästa säsong också men bättre än så är nog inte laget ändå. Och om inte Cissé och Ba på topp gör minst 30 mål tillsammans blir det nog mittenträsket som vanligt. Och även om Stephen Taylor missade större delen av säsongen tror jag inte att Coloccini gör en sådan här säsong till, och Krul har sin svåra andrasäsong i mål – ju mer jag tänker på det, desto tuffare kommer det bli nästa säsong. Men det tar inte bort någonting från en magisk femteplats denna säsong.

Tottenham slutade fyra och det finns del att säga om det. Innan säsongen hade nog de flesta enats om att det skulle vara succé med en fjärdeplats men eftersom åtminstone en tredjeplats kändes given efter halva säsongen måste det ändå kännas lite bittert att till slut bara komma fyra. För att inte tala om hur bittert det blir om Chelsea vinner Champions League-finalen – då blir det den av Harry Redknapp så hatade Europa League igen.

Gareth Bale har förresten fått en del skit för att han inte varit lika tokdominant som förra hösten. Jag vet att hans bästa insatser förra säsongen var i Champions League men poängmässigt gjorde han sju mål och tre assist då mot 10 mål och 14 assist nu.

För övrigt är det skandal att det inte blir ett direkt avgörande omspel när ettan och tvåan hamnar på samma poäng. Jag tycker att det även ska vara ett playoff om två lag hamnar på var sin sida nedflyttningsstrecket istället för att en match där det kanske rann iväg ett par mål extra på grund av en felaktig utvisning ska avgöra.

En sammanfattning av lagen lite längre ner kommer snart.

Under Guardiola har Barcelona vunnit spanska ligan tre gånger, Champions League två gånger och spanska cupen en gång (dessutom är man i final och har chans på ytterligare en titel i maj).

Förutom detta har man tagit tre inteckningar i Spanska Supercupen (mötet mellan spanska seriesegraren och cupsegraren), två i UEFA Super Cup (mötet mellan CL- och Europa League-segraren) samt två i det som kallas Världsmästerskapet för klubbslag.

UEFA Super Cup är en enda match, i de andra turneringarna har Barcelona spelat två matcher i; i världsmästerskapet för klubblag har ”semifinalerna” spelats mot Atlante från Mexiko och Al Sadd från Qatar.

Jag menar inte på något sätt att Guardiolas insats överskattats men kallar man alla segrar för titlar urholkar man värdet av en riktig titel. Inte minst när ett par av dem bär spår av att man för att komma till turneringen ska träffa bull’s eye fem gånger men väl i turneringen som mest behöver träffa den en gång. Vilket kan vara svårt nog, men knappast lika svårt som att vinna en riktig titel.

Så kalla en titel för en titel, och finalmatcher i en turnering med (i alla fall i praktiken) final direkt för en utmaning.

Att matas med toppfotboll från alla tänkbara hörn i världen och sedan gå och se på Allsvenskan gör onekligen att det ibland ser lite långsamt ut. Men det är ändå väldigt långt ifrån att åskådarna skulle platsa.

De som inte spelat fotboll sedan de var tolv – annat än på playstation – har nog en lite sned uppfattning om hur bra Allsvenskan är. Lite samma sak led damfotboll när deras seriespel drog igång och inte blev det bättre av att diverse P16-lag besegrade Damallsvenska lag. Men där har det ju enbart med fysik att göra och inte många killar idag tror nog på allvar att de skulle kunna ta bollen av Marta.

Däremot verkar tankevurpan ligga kvar – att de Allsvenska spelarna inte är särskilt bra bara för att de ute i de europeiska toppligorna är ännu bättre.

För det första skulle åskådaren bli undantryckt av den kompakta allsvenska kroppen, sedan ifrånsprungen och sedan utmattad rent konditionsmässigt. Ett fint sätt att uppskatta Allsvenskan är att då och då själv sparka på en boll. Då inser man hur svårt det är att göra bra saker ens med gott om tid – för att inte tala om när motståndarna sätter press. Och där ligger Allsvenskan i europeisk toppklass.

Jag tror att anledningen till att så många tycker om golf är att där är spelet så mätbart och man kan verkligen tjusas av hur låga scorer elitspelarna når, jämfört med den egna som landar mer eller mindre långt ifrån elitens. Liksom jag tror att du som allsvensk åsåkare skulle tjusas mer om du själv slog ett par bredsidor en lördag.

För att öka publiktillströmningen borde kanske Allsvenskan stödja korp- och breddspel, för att få folk att uppskatta Sveriges högsta serie.

***

Vet ni förresten vad 5-9-3 är? Liverpools hemmafacit den här säsongen.

Ligan, Europa, FA-cupen, Ligacupen

2011/12: 3 straffar, 0 räddade, 1/0, 0/0, 2/0)

2010/11: 7/0, 1/0, 1/0, 0/0

2009/10: 4/1, 2/0, 1/0, 0/0

2008/09: 2/0, 1/1, 0/0, 0/0

2007/08: 5/1, 2/0, 0/0, 0/0

2006/07: 1/0, 0/0, 0/0, 0/0

2005/06: 2/0, 0/0, 0/0, 0/0

Det har gått 16 straffar sedan motståndarna misslyckades med att göra mål på en straff mot Liverpool och totalt har Liverpool sedan Reina kom till klubben bara räddat 3 av 35 straffar. Då har jag inte hittat statistik för straffläggningar eller vem som stått i alla inhemska cupmatcher men även om vi räknar bort cupmatcherna och räknar med straffräddningarna mot West Ham så blir det inte bättre än 6 av 35, eller 17%. Knappast nog för att förtjäna epitetet storstilad straffräddare.

Kan man glömma bort hur man räddar en straff? De senaste säsongerna har det inte ens känts nära att Reina ska ta en straff, är allt bara psykologi? Har motståndarna läst in sig på Reina?

Ni vet väl förresten att man rent statistiskt ska stå kvar i mitten av målet. Problemet är bara att man ser så dum ut om bollen inte går mitt i målet – plus då att man efter ett par, tre straffar i dessa tv-tider rimligen blir sönderläst. Men kanske något för Reina att prova?

Några andra förslag eller teorier?

Om bortamålsregeln slopades tror jag inte att bortalagen skulle backa hem särskilt mycket mer än än idag och hemmalagen skulle definitivt bli offensivare om ett insläppt mål på sin egen plan inte var så monumentalt avgörande.

Att bortamålsregeln inte ska gälla i förlängningar ser jag som en självklarhet som borde inför på en gång. Om 180 minuters fotboll inte kan skilja två lag åt är det ju befängt att bortalaget ska gå vidare om förlängningen slutat 1-1. Snacka om att sätta en handbroms på hemmalaget. De bästa förlängningarna är ju de där det blir ett tidigt mål och det andra laget får jaga, men då krävs det att lagen våga satsa offensivt.

Men tittar man in så kliar sig nog sjöbjörnen Wenger fortfarande i huvudet och undrar vad som händer. En osannolik seger mot Liverpool som inte hade varit möjlig utan van Persie (som kommer byta båt till sommaren, det vet alla), en mirakelvändning mot Spurs (som ju alla vet läcker som en durk full av hål även i de lugnaste vatten) och sedan en meningslös 3-0-seger mot ett italienskt lag som visste att de fick förlora med – just det: 3-0.

Jag skulle inte ropa ”hej” om jag var Arsenal-fan, men det är klart – man tar väl hellre tre sergrar och bara fyra poäng upp till ärkerivalen på tredje plats än tre förluster och tio poäng efter. Lite grann som hellre rik och frisk än sjuk och fattig. Eller snarare då hellre medelinkomst och lite snorig än sjuk och fattig.

***

Det har varit lite stiltje här på bloggen den senaste tiden och det beror på att jag lanserat en ny sida. Men lugn bara, jag kommer fortsätta att skriva om fotboll här, den andra sidan handlar om någonting helt annat. Nämligen om att många i vårt land skulle ha råd att avstå 50 kronor i månaden till förmån för folk som behöver sjukvård. Gå in och kolla, gå gärna med om det passar dig, att sprida hemsidan till andra är också toppen. Ge 50 kronor.se heter sidan.

Jag menar så klart inte att Suarez är oskyldig, bara att hans handlade är konsekvent eftersom han själv hela tiden hävdat att han är oskyldig. Att sedan klubben tvingade honom att säga förlåt på twitter ändrar inte mycket, jag tror att Suarez sitter och myser åt sitt tilltag. Förhoppningsvis inte vad han kallade Evra för så mycket som uppmärksamheten hans upptåg med den uteblivna handskakningen skapade.

Sedan kan man fråga sig om man verkligen ska ha handskakningar innan match? När Chelsea och Queens Park Rangers möttes nyligen tog man bort dem med hänvisning till att det skulle kunna bli problem eftersom John Terry står anklagad för att ha ropat rasistiska saker till Anton Ferdinand senast lagen möttes. Att inte förutse att det kunde bli problem när Suarez och Evra skulle mötas igen kan tyckas liiite naivt.

***

För övrigt är det makalöst vilket fokus engelsmännen har på att just en engelsman ska leda deras landslag. Svennis tog dem till tre raka kvartsfinaler, undrar vilken engelsk tränare som blir näste man att göra det? Det finns för övrigt hela tre stycken engelska tränare i Premier League.

Seden blev vi nog alla förvånade över hur sviktande spanjorens form var, att Ferguson till slut petade De Gea, att Anders Lindegaard var så bra och att han spelade till sig förstatröjan. Sedan kommer det här. Det är inte utan att man undrar om inte heller Lindegaards karriär någonsin kommer att återhämta sig riktigt. Inte för att sex veckor är så länge men när han kommer tillbaka har De Gea nog tagit tillbaka förstaplatsen och den blir nog väldigt svår att plocka åt sig igen för Lindegaard.

För övrigt spelade Rami Shaaban bara fem matcher totalt, varav tre i ligan, och Lindegaard har redan åtta Premier League-matcher men det känns ändå som att det är lite parallella universum.